Den 25 juni 1888 var en varm dag precis som dom flesta andra dagarna den sommarn. Skillnaden var att det blåste så mycket. Mitt på dagen slog klockorna larm, det hade börjat brinna på Selångersåns södra strand. Elden spred sig snabbt åt olika håll tack vare vinden och torkan. Nu gällde det att rädda sig själva. Dom flesta av Sundsvalls trähus brann ner i branden. Efteråt visade det sig vara Sveriges största stadsbrand någonsin där omkring 9000 av Sundsvalls 11000 invånare förlorade sina hem. Som tur var dog bara tre personer i branden, en kvinna drunknade när hennes kjolar började brinna och hon kastade sig i vattnet, två andra dog av hjärtproblem.
Senare undersökningar har visat att det troligen var gnistor från ångbåten Selånger som började brinna på Handlare Styfs gård. Redan dagen efter branden kom kung Oskar II med tält och mat som hjälp. Staden såg nu ut som en spökstad med bara rester av hus kvar. Man fick mycket hjälp utifrån och kunde på bara några få år bygga upp den nya stenstaden Sundsvall. Man byggde förstås staden av sten för man ville inte att den skulle brinna ner igen. Många byggnader i Sundsvalls stenstad ser fortfarande ut precis som när dom byggdes upp efter branden.
